Orka stänga av - eller inte

Det finns så mycket vackert i världen. Och så mycket skit. Så mycket som inte är som det borde.

Människorna vid Afrikas horn svälter. Det vet vi nu. Men inte har de mått så vidare värst innan heller. Men nu vet vi. Media har hittat dit. Och rör vid våra hjärtan. Petar på våra bölder och påminner oss.

Det finns så många historier som behöver berättas. Hur ska vi orka lyssna? Hur ska vi orka engagera oss, AGERA istället för reagera?

Jag skulle vilja påstå att tacksamhetskänslan är större som mamma. Och sorgen. Hjärtat nästan brister och jag måste stänga av TV och radio. Sånt som gjort mig arg förut. Sånna som stängt av. Jag vill(e) skrika. Våga se! Så här är värden!

Nu stänger jag av. Ibland. För att orka.

*******
Förlåt Randi Mossige-Norheim för att jag inte orkade lyssna på hela din välgjorda reportageserie om vietnamesiska bärplockare. Jag lägger länken här till Vredens blåbär om någon behöver en påminnelse om hur priviligerade vi är.

Men där i bilen, när du var tillbaks hos några av bärplcokarnas familjer i Vietnam. Några som vågat drömma om en bättre framtid för sina barn och satsade på att plocka blåbär i de norrländska skogarna och när allt bara blev fel.

Där i bilen när du berättade om banken som kom och tog huset, om familjen som tagit ytterligare lån för att inte dottern skulle tas som avbetalning och säljas på bordell. Där blev jag en av de som stänger av. Men jag lovar - jag glömmer inte. Jag lovar jag ska göra någonting.