Den här så bra att jag går sönder

Rafeef Ziadah - 'We teach life, sir', London, 12.11.11

http://www.youtube.com/watch?v=aKucPh9xHtM&feature=player_embedded

Samma enhet

Lyssnar på radion och kan inte låta bli att reflektera över hur nyheterna helt oreflekterande mäter vardag och liv så olika. I Gaza har över 20 palestinier dödats och över 100 raketer har avfyrats in mot Israel.

I vilka andra sammanhang ställer du antal döda mot antal raketer?

Fröken i lågstadiet lärde mig att använda samma enhet. Räknade du bollar var det stycken, var det innehållet i en flaska var det liter.

Vardag byts mot film och samtal

Bläddrar igenom årets program för fina filmfestivalen Vera. Vårkänsla!

Noterar att Vera håller traditionen och lyfter fram filmer från Palestina och Israel även i år.

En av filmerna som beskriver det där heliga håliga landet är på helt fel tid för en småbarnsmorsa som är hemma - torsdag kl. 14.00.

Funderar helt praktiskt om jag ska försöka mig på att få barnvakt. Upplägget är intressant! Vid filmvisningen ska Kent Danielsson, präst och författare medverka. Försoning ska vara fokus i efterföljande samtal.

Filmen "After the Silence" handlar om Israel-Palestina konflikten. Tyska dokumenärfilmare följer bland annat en israelisk kvinna som kontaktar familjen till den palestinier som utförde ett dåd i Israel våren 2002 och dödade hennes man - fredsaktivisten Dov Chernoboda - och 14 andra. Men den palestinska familjen vars son Shadi utförde dådet är fortfarande i chock.

Jag funderar vidare kring filmens upplägg och undrar om det här är ytterligare en av filmerna som följer en israel som söker sig in i de palestinska området för att få något slags avslut och frid. Den senaste jag såg var "Min mamma dödades av en självmordsbombare". Sevärd och viktig! MEN.

Jag slås av att genren (kan man kalla det så) där dokumentärfilmare följer israeler som letar rätt på de anhöriga till den som dödat någon närstående verkar vara vanligare än tvärt om. När kommer filmen där vi får möta en av de israeler som dödat en palestinier. Det är ju rent krasst så att statistiskt sett är det betydligt fler palestinier än israeler som dödats i konflikten.

På ett sätt är det magstarkt att jämföra antalet dödade då varje liv är unikt. Men det är kanske det som inte kommer fram. Det är ofta Israel som "försvarar sig", som gör vedergällningar, medan palestinier självmordsbombar. Den bilden är inte korrekt. För propotionen på antal döda är 1000/6000.

************ UPPDATERING *************

Inlägget publicerades aldrig när det skrevs. Det blir så ibland när livet liksom kommer emellan.

Nu får jag vädra mina funderingar offentligt, offentligt som i - personligen på biograf.

På torsdag blev det barnvakt, film och sedan samtalar jag tillsammans med prästen Kent Danielsson om försoning. Min roll blir att koppla till konflikten, situationen, politiken och så klart personer och egna erfarenheter.

Hoppas vi ses där!

Om jag bodde i Stockholm...

En israelisk bosättare på promenad på den där gatan som endast israeler och ibland internationella (läs icke palestinier) får gå på. Notera vapnet slängt över axeln. Detta var en gång Hebrons nav, nu öde.

Med kameran som vapen
Nu har du chansen att få en inblick i palestiniers vardag. En vardag bakom de där snabba klippen från TV.


Settler Watch, Södra Teatern, Diakonia och Svenska Institutet står bakom invigningen av utställningen Med kameran som vapen den 21 mars kl 18.


Det är palestiniers egna filmer från Västbanken - tagna med kameror de fått av den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem som utställningen baserar sig på.


En personlig reflektion är att även jag fått en kamera tryckt i min hand när en grupp av de israeliska bosättarna i Hebron valde att komma på besök (läs bestämma sig för att vandra fritt genom trädgården) till den palestinier jag var på besök hos. Mannen som ledde de objudna gästerna var Baruch Marzel, israelisk högerextremist.


Med en lätt skakande hand filmade jag gruppen som sedan valde att inte komma till huset. Den upplevelsen är en fis i världsrymden jämfört vad många palestinier har upplevt. Men minnet av känslan lever kvar.


Kvällen planeras enligt följande

18:00 Dörrarna öppnas till Foajén och Södra Bar.
Mingel och premiärvisning av utställningen - med filmer från 2007-2012.

19.00 Södra Teaterns Stora Scen
Vi samtalar med Naama Baumgarten-Sharon, B'Tselem, och Salam Kanaan, som var 17 år då hon filmade hur israeliska soldater sköt en bakbunden palestinier. De berättar personligt om utvalda filmklipp och det israelisk-palestinska samarbete som gjort utställningen möjlig.
Johannes Mosskin, Settler Watch och Nadia Izzat, Södra Teatern, invigningstalar.


Kl 20.15 minglar vi tillsammans i Södra Bar

Läs mer och sprid via FB >>>

Den där stängda gatan

Fem år sedan jag skrev om den stängda gatan i Hebron. Idag lånar jag text av en annan följeslagare på plats - Maria Kabatanya

***************

Open Shuhada street day 24 februari 2012

Separation
We walk on a winding, tarmac road leading up the hill to the Israeli settlement of Kiryat Arba.1 Palestinian homes line the street to the left and right. Checkpoints and watch towers, manned by Israeli soldiers, are a recurrent sight. A group of soldiers look down the road from the rooftop of a building ahead of us. They watch the Palestinians and Israeli settlers walking on the road. They watch us in our EAPPI vests.2 Israeli army jeeps and settler cars occasionally pass us on the road. It is a road that, despite the abundance of Palestinian homes in the area, only a few Palestinians with permits are allowed to drive on. It is a road that setters can use as they please.

It is late Saturday afternoon. Young Israeli soldiers stand at different locations along the road leading up to the settlement, all the way up the hill. Guns close to their chests and hips. The green silhouette of their army uniforms and berets stand out on the horizon, that’s otherwise dominated by the grey colour of the wire fence enclosing the settlement they guard in the background. The tarmac road leads up to both Palestinian houses and to the settlement. Two settlers make their way down the road from the settlement. Chatting as they approach and greet the soldiers. A group of Palestinian women make their way down the hill from a house just outside the settlement fence. Unlike the settlers, the women do not use the road. Walking instead on the hilly fields on the side of the road. For they are not allowed to use the road on Saturday.

A line of concrete blocks form a boundary line between the tarmac road and Palestinian homes to the side of the road. Two Palestinian boys with a bicycle make their way down the hill. Negotiating the stony, uneven surface of the path to the side of the concrete block. For they are not allowed to walk on the road. The boys approach an area where an Israeli soldier stands. The settlers approach the same area on the tarmac road. The soldier signals for the boys to stop. He escorts the settlers for a short distance as they pass by. The boys are allowed to continue on only when the settlers are at a distance. And they are only allowed to walk on the side of the concrete barrier. Not on the road. We witness separation.

We approach the soldier and ask why the Palestinians have to walk in the fields and on the ditch-like path on the side, while the settlers use the road. “It is the Sabbath today and the settlers are on their way to pray so only they are allowed to use the tarmac road. We do not want trouble. We keep the Israelis and Palestinians apart so that nobody gets attacked by somebody. That is why the Palestinians are not allowed to use the road on Saturdays”, he explains.

It is the story of a policy of separation. A scenario that is not unique to this particular road in Hebron. We witness it on Al Sahla street, where Palestinians are not allowed to walk on the road. Using instead a narrow walkway separated from the tarmac road which is reserved for settlers. Israeli soldiers stand at checkpoints on this street and fiercely enforce this policy. Any Palestinian that would attempt to walk on the road is normally shouted at and pushed back by soldiers. Palestinians with homes along Al Sahla street must have permits which they must show the soldiers in order to be allowed on this street, in order to access their homes.

We witness the separation policy also on Shuhada street.3 On parts of it Palestinians are allowed to walk, but not drive. On other parts of it Palestinians are forbidden to both walk and drive. Settlers can use the entire length of the street as they please. What once used to the commercial center of Hebron, a thriving, bustling street, has for years been closed to Palestinians by Israeli military order.4 It has, since the year 2 000 been forbidden for Palestinians to walk and drive on most parts of Shuhada street. Not just on Saturdays, but everyday. We witness a policy of separation in the name of protecting the settlers.5 Separation in the absence of, in the place of enduring peace.

Maria Kabatanya, Hebron

1 Settlements are communities that have been built on land occupied by Israel in breach of international humanitarian law. Settlements have been built in the Occupied Palestinian Territories during the 40 year occupation, with political, military and and financial support from the Israeli government. Settlements have been built on land confiscated from Palestinians through military order. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=971

2 The Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI) brings internationals to the West Bank to experience life under occupation. Ecumenical Accompaniers (EAs) provide protective presence to vulnerable communities, monitor and report human rights abuses and support Palestinians and Israelis working together for peace. When they return home, EAs campaign for a just and peaceful resolution to the Israeli/Palestinian conflict through an end to the occupation, respect for international law and implementation of UN resolutions. http://www.eappi.org/

3 Closures, http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/

4 Shuhada street, The Dying Heart of Hebron. http://www.eappi.org/index.php?id=75735 Hebron City Center, http://www.btselem.org/hebron

Medierna granskar media

Talespersonen för bosättarna i Hebron filmar en man TIPH - den organisation som guidade Björklund i Hebron.

Media granskas i radioprogrammet Medierna. Programmet rekommenderas!

I senaste programmet tar de upp SVTs inslag om de israeliska bosättarnas attack mot vice statsminister Björklund som jag skrev om tidigare på bloggen. Lyssna (26 minuter in i programmet) här >>>

Palestinska köket

Efter mina fest- och matplaner kom jag ihåg ett radioprogram jag missat att lyssna på.

Meny i P1 besökte Abeer Assali i december och fick inspiration från Nablus på Västbanken >>>

Att komma till insikt

Igår kväll på yogagolvet kom jag till insikt. Det var meditation och jag försökt fokusera, eller inte fokusera på alla tankar som trängde på. Det var då jag kom på ett viktigt inköp jag måste göra.

En termometer så jag kan laga falafel. Jag är lite harig när det gäller het olja så en termometer skulle vara lösningen på min längtan efter riktigt goda falafelbollar.

Så började alltså meditationen och sedan fortsatte den med att planera en fest med fokus på det där heliga håliga landet. Idén bottnar i att jag höll en föreläsning om min tid som följeslagare igen i början på året. En av mina nya vänner ville gärna komma men kunde inte. Så en fest för några vänninor är det jag tänker. En blandad skara. Vi ska se om det blir av, men planeringen fortsatte på yogamattan:

1. Mingel med dricka och tilltugg


2. Att slå följe för fred - eller vad var det Lotta nu gjorde där borta? Kartor, bilder och berättelser


3. Bad - festen får nog bli i sommar för det ska vara möjligt att simma i sjön, bada bastu och ta det lungt på vår veranda.


4. Mat! Rätter som for där i huvudet på yogagolvet var falafel, pitabröd, hoummus, friterad blomkål, baba ganoush, labneh, tabouli och var kan jag köpa zatar? Till maten serveras vatten och libanesiskt vin. Funderade också på om jag skulle laga maklobe i en vegetarisk variant.

Inser att festen måste verkligen vara i sommar för att jag ska kunna plocka persilja och mynta i landet. Kanske det var en mening med att jag satte persilja i växthuset. Tidig skörd var förhoppningen.

Vi ska se när denna fest blir av. Inshalla! Be'esrat hashem!

Anat Cohen attackerade Björklund?

Vem var då kvinnan som attackerade Björklund i Hebron?

Mycket tyder på att det var Anat Cohen. Googla det om intresset finns. Kort kan jag säga att henne vill jag inte möta i en mörk (eller ljus) gränd!

I en artikel i New Yorker från 2004 beskrivs hon

Anat Cohen is known, even among Hebron’s Jews, who are some of the least placatory of all the settlers, for her ferocity. According to Army commanders, she has cursed and insulted soldiers, and assaulted Arabs. The first time we met, she told me that she was a soldier of God.

SVT ger schablonbilden när Björklund attackeras?

Hebron - galenskapens stad. Här en bild på israeliska militärposteringar på palestinska hem i området Tel rumeida, området "ovanför" gatan där Björklund attackerade.

SVT intervjuar Jan Björklund om attacken. De påstår först att det var en man som attackerade honom och sedan följer intervjun med Björklund.

Det var en kvinna som attackerade Björklund. Kanske en petitess men det fantastiska var att de sedan lyckades undvika att säga att det var en israeliska bosättare som angripit Björklund och sedan lät SVT arkivbilder på stenkastande palestinier rulla på i bakgrunden för att inrama berättelsen om incidenten.

Kanske omedvetet men det säger någonting om schablonbilden av palestinier. Om konflikten. Och hur SVT förmedlar den.

Se inslaget här

Välkommen till vardagen

Attacken mot Jan Björklund i Hebron blir liksom så surealistisk på något sätt. Läser på en blogg som beskriver mina tankar.

Jaha det var oväntat, att jag klarade mig oattackerad i tre månader i Hebron men att Jan Björklund blev attackerad av de människor han kräver att palestinierna ska sluta fred med innan han och Folkpartiet kan erkänna Palestina, var oväntat.

Jag klarade mig undan fysiska angrepp, men bosättarna hann dock med mordhot, glåpord och kasta ägg och sten mot mig.

De är inte vilka som helst. Bosättarna. Björklund attackerades av en kvinna utan vapen vad det verkar som. Citatet av Jan Björklunds presschef Anders Andrén är oslagbart.

- Men runt om fanns andra bosättare som bar sina vapen synliga.

Nähää! Välkommen till Hebron! Välkommen till verkligheten! Välkommen till vardagen! I Hebron är det bosättarna som får bära vapen. Öppet. Ungefär som en liten handväska hänger vapnet på ryggen, eller i hölster vid höften. Till detta kan du lägga den israeliska militära vapenarsenalen. Detta i kontrast till palestinierna som bor i det område Björklund blev attackerad. De får inte ha köksknivar hemma. Slaktarn styckar köttet innan det bärs hem. Ja, bärs hem, för bil får bara israeler köra i detta område.

Resultatet av attacken mot Björklund blev att rundturen avbröts. Våldet vann. Nu slapp Björklund se hur palestinierna som bor på den där förbjudna gatan måste klättra bakvägen på taken för att komma till sina hem. Nu slapp han se att deras ballkonger ser ut som burar när de är klädda i galler för att skydda sig mot attacker från israleiska bosättare. Nu slapp han se ockupationens konsekvens när den är riktigt skarp.

Björklunds delegation var inte den första på hög politisk nivå i Hebron och jag hoppas verkligen inte att det blev den sista. Risken finns nog att det kommer ta tid innan militären släpper in en ny delegation. En israelisk organisation bestående av fd soldater i just Hebron har med varierad framgång arrangerat rundturer. Även de har attackerats av bosättarna, för att militären sedan hävdar att de inte kan garantera säkerheten och avbryta rundturen.

Vill du fortsätta följa vardagen i Hebron när nyhetsskrimret lagt sig över Björklunds intressanta möte så rekommenderar jag bla

Sveriges Kristna Råds hemsida >>>
EAPPIs twitter
CPT >>>

Välkommen till Hebron Björklund!

Segregerade gatan Shuhada street i Hebron, Februari 2012 (photo: Hithabrut-Tarabut). Fördelning av gatans yta? Palestinier till vänster (tillåts endast gå), israeler till höger (får både gå och använda bil).

Välkommen till Hebron Björklund! Förlåt, men den första reaktionen när jag läser att Jan Björklund blivit attackerad av israreliska bosättare i Hebron är... skratt.

Och skrattet, som dock fastnar i halsen, bottnar i Björklund ovilja att erkänna en palestinsk stat. Nu blir han istället attackerad av israeliska bosättare och fick uppleva den vardag som palestrinierna lever i. Synd att besöket avbröts och hoppas att det inte leder till att armén inte tillåter fler stats- och delegationsbesök. En eloge till Björklund att han faktiskt var i Hebron!

Rubriken till detta inlägg kom spontant upp i mitt huvud och bottnar sig dels på min tid i Hebron och dokumentären Välkommen till Hebron som visar vardagen i denna delade stad på det av Israel ockuperade Västbanken.

Jag är orädd till dumhetens gräns

Foto: Rachalea Tonta (min polska följeslagarkollega)

Vardag i Hebron. Israeliska soldare patrullerar i Gamla stans gränder. Mitt hjärta går sönder när påminns om lilla pojken i vänstra hörnet.

"Var du inte rädd?" är den fråga som oftast ställts när jag i olika sammanhang pratat om hur det var att bo i Hebron på Västbanken.

För några dagar sedan hittade jag det bästa svaret på den frågan; Jag är orädd till dumhetens gräns. Svaret läste jag på på Lars H Gustafssons blogg.

Det är precis så jag vill leva. Både här och där.

Slå följe för freden

Som följeslagare deltar du bla vid demonstrationer. Här är en bild från en demonstration vid Beit Umar mot bygget av muren. En israelisk kvinna och en palestinsk man under paraplyet. Båda kommer från organisationen The parents circle - en organisation som samlar över 600 familjer berövats en nära anhörig i konflikten.

Du som följt bloggen ett tag vet att jag varit följeslagare i Israel/Palestina. Om du inte visste det kanske du undrat lite varför jag med ojämna mellanrum hamnar i det där heliga håliga landet. Min tid som följeslagare är en av anledningarna. Så nu vet du det.

Och nu har du chansen att göra det samma. Ansökningstiden går ut 5 februari. Läs mer på Sveriges Kristna Råds hemsida >>>

Blogga eller inte

Ja, det är frågan? Hur som. I väntan på svaret skriver jag............

Jag snubblade över texten nedan, skriven av en medlem i CPT. Christian Peacemaker team. En organisation som har vänt på det här med att göra militärtjänstgöring. De gör fredstjänstgöring. De finns i bla Irak, Palestina och Colombia. Redo att dö för fred. Det är ofta äldre från USA, Kanada och England. Åtminstone de jag träffat.

January 5, 2012 – Hebron, Palestine

Welcoming the Enemy
“CPT! CPT! Come, come! The soldiers have a man!” Her voice startled me. Jean, Rosie, and I had been on afternoon patrol, but I had lagged behind to look at a few shops in Hebron’s Old City. Though I did not know the woman requesting my presence, she knew who I was because of my red hat and gray vest bearing the Christian Peacemaker Team logo. I was alone, inexperienced in the field.

Four soldiers stood in a semicircle next to a wall. One was pointing a gun at a Palestinian man; another had the Palestinian’s green identification card and was radioing his headquarters to check the ID. They do this from time to time—randomly check the IDs of passersby. As far as I can tell, no rationale exists for their method of choosing whom to check; the superior gives the command to check IDs, so they check IDs. For the soldiers, the agenda of the Palestinian or timeframe are not important. If a soldier wants to check an ID, then the Palestinian must stand there and wait. This man was not even crossing a checkpoint. He was walking through the Old City like everyone else.

“Why are you holding this man,” I said to one of the soldiers in the middle. “What did he do?” No answer. “Why do you need to check his ID?” The soldier looked up at my eyes, with seeming disdain, but said nothing. I turned to the man pointing the gun at the detainee. “Why are you pointing a gun at him? What did he do?” Still no response.

I began photographing and videoing with shaking hands. I had never before confronted someone carrying an automatic weapon, much less six people. After only a few minutes, however, the ID cleared, and the soldiers released the Palestinian.

Trailing them by only a few feet, I followed them as they walked in two lines, three to a line, and seemed to be practicing some kind of drill. Periodically, a couple would lift their rifles up, briefly taking aim at houses above, or down alleyways.

As they approached the end of the Old City, one of the soldiers in the back turned and quickly pointed the barrel of his weapon into an elderly man’s shop. The store owner sat out in front, his head just beneath the level of the gun’s barrel. He simply looked up at the soldiers passing his shop, bowed his head, lifted up his hand, palm upwards, and said, “Ahlan wasahlan, you are most welcome.” His response so caught me off guard I laughed out loud. Here was an IDF soldier, a member of the military occupying this Palestinian man’s land, who walked the streets of Hebron to protect the Jewish settlers who were illegally taking more and more land from this man and his people. In short, there walked his enemy.

And this Muslim man extended his hand in humble invitation. Resistance.

Fler på väg

...men så var det ju den där muren.

För fem år sedan firade jag julen i Betlehem och då träffade vi på Arne Lapidius från Dagen >>>

På väg men något är i vägen

Den "andra" sidan?

Bloggen ger ju en bild av en del av mitt liv. Under tiden som jag bjudit på vardagsglimtar i november skrev jag även en insändare när barnen sov.

Här kan du läsa den >>>

På väg till skolan

Bild från februari 2007 och vägspärr 56 i Hebron

Man får inte slåss. Inte dra någon i håret. Inte sparkas. Regler som gäller. Eller borde gälla oavsett var i världen du befinner dig. På en liten ö eller vid en vägspärr i Hebron. Jag jobbar på med det här hemma hos oss. Och nu blev det även att jobba för det i den stora lilla världen. Så min egentid när två små tjejer ligger och sover blev brevartid.


Jag har följt hur våldet eskalerat i Hebron igen. Nu har barnen vid den palestinska skolan (som ligger i ett område där Israel har ansvar för säkerheten) demonstrerat framför en vägspärr med fullt munderade soldater. Det blir en konstig syn där skolbarn står mitt emot en militär med ett vapen i barnens ögonhöjd.

Enligt EAPPI har sju barn mellan 9 och 13 år sparkats och slagits av den militären så pass illa att de fått uppsöka sjukhus. Skolans rektor har också hon sparkats i benet så illa att hon hamnade på sjukhus.


Barnen demostrerade för att få undervisas. Kort kan det beskrivas som så att lärarna i skolan inte längre får gå genom en grind vid vägspärren och på så vis slippa gå genom en metalldetektor vid vägspärren. Det finns en rädsla att strålningen ska påverka kommande barnafödande.


Beslutet om att lärarna inte får gå genom grinden verkar komma med ojämna mellanrum. Ofta då en ny grupp militärer kommit till Hebron (de byts ut med ca tre månaders mellanrum). Det resulterar i oroligheter. Nu har det varit demonstrationer. Fredliga som sedan bemöts med tårgas och ljudbomber.


Jag hittade ett klipp från Palmedia (obs! Palestinsk media så det är ju inte fokus på hur de bosättare som bor i Hebron har det.....) som visar bilder på hur det kan se ut. Bilen som kommer körandes mitt i allt är en av de israeliska bosättarnas bilar. Det är förbjudet för palestinier att köra bil i detta område.

Så mitt i allt vardagskaos satte jag mig och skrev ett brev. Direkt. Isället för att "göra det sen". För det blir ju aldrig av då. Jag skrev för att visa att det finns människor som bryr sig, människor som vet vad som händer på en gata i Hebron och så skickade jag det till Finlands ambassad, till Ehud Barak (minister@mod.gov.il) och till Major General Avihai Mandelblit (avimn@idf.gov.il).


En följeslagare från Norge bloggar demonstrationerna på inlägget "Barnesang og tåregass" på bloggen Var går gränsen? . Väl värt ett besök! Vill man sedan se film från demonstrationerna som blev våldsamma (som beskrivs i bloggen Var går gränsen) ser man det här. Utan att läsa texten blir filmen nog bara oförstålig.

Dear Minister,

I am writing to you in concern about the escalation violent in Hebron, especially the area around CP 56 and the Cordoba school. As I understand a new military commander in the area has decided that the teachers in the school must pass through the metal detector at the checkpoint, contrary to previous agreements.

I have visit Hebron several times and also the settlement Beit Hadassa and the interesting museum in the basement. In the museum I learned that Hebron ones was united and that Palestinians and Jews lives together.

As I see it, making the teachers pass through the metal detector (and be expose to radiation) is not a way towards peace and security. I don’t think I have to remind you about children’s right to education and the principles of every child’s right regardless of their ethnic and religious background.

I urge you to use your power to make the situation for the children and teachers in Cordoba school safe!

Be'esrat hashem,


The right to education is protected under Article 26 of the Universal Declaration of Human Rights (1948), the International Covenant on Economic, Social And Cultural Rights (1966), the Convention on the Elimination Of All Forms Of Discrimination Against Women (1979), and the Convention On The Rights of The Child (1989). Teachers and students should be guaranteed free access to educational institutions, regardless of their ethnic and religious background

Ett liv vs 1000 liv

Tänk att det är så stor skillnad på folk och folk. På liv och liv. Idag är fokus på den frigivna israeliska soldaten Gilat Shalid. Fint! Må han sova gott i sitt hem i norra Israel i natt. Ingen människa ska berövas 5 år av sitt liv i fångenskap.

Men hur mår de tusen andra då? Eller de 500 som frivavs idag pch de 500 som ska friges så småningom. De andra - palestinierna. De människor som också har systrar, bröder, föräldrar, barn, vänner. De som också fattas när de inte är hemma. De som inte heller ska berövas år av sitt liv.

Jag vet inte vilken historia de palestinier friges har, men jag vet att det finns tusentals palestiner i israeliska fängelser, några dömda i rättegång andra inte. Enligt israeliska uppgifter fanns nästan 300 personer i vad som kallas adminitrativt förvar i augusti 2011. Inlåsta utan rättegång. Utan tydliga anklagelser. Utan försvar. Utan rättigheter.

En människa är en människa är en människa.

För övrigt "övervakar" FN situationen på plats. Dokumenterar, skriver rapporter om hur muren byggs på palestinsk mark, hur många som dödats och skadas (även här är det nog skillnad på folk och folk), om olivlundar som bränns ned av israeliska bosättare. Fokus är på de område som Israel ockuperar, dvs Gaza och Västbanken. En okupationsmakt har ansvar. Ett FN kan ge rapporter om situationen. Stater kan agera.