Min självbild är lite skev. Jag kan liksom inte sluta tro att jag är en löpare. Att jag en dag ska riva av ett maraton, eller åtminstone ett Göteborgsvarv. När jag sedan joggar ned till landet för att plocka persilja och inser att jag "guppar" och inte alls flyter fram längt marken blir jag lite nedslagen.
Men men men, skam den som ger sig. En dag ska jag nog ta tag i det där med springandet och hitta den där andra andningen som alla pratar om men som jag åtminstone aldrig upplevt.
Varför tänker jag på detta NU? Jo, för
1) Fantastiska Johan har sprungit Stockholm maraton på 2.59.15 Målet har varit att komma under 3 timmar och i år fixade denna nyblivne tvåbarnpappa det!
2) Fina Fredrik som gav sig f-n på att springa maraton förra året fick i år uppleva en annan fantastik upplevelse - att bli pappa.
3) Biolog Åsa, som inte heller hon är en löpare hade likdana löparskor som mig (hittade dem i hennes hall i dag) och hon har börjat springa...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag sa att jag aldrig sku springa för det tycker jag inte om. Men i motivations brist för träning så springer nu jag och Thomas tillsammans 1 gg/veckan. Helt utan måsten och krav. Dock hellst samma sträcka så man vet när det går "bättre" ;).
SvaraRaderaYou can do it!
Tack Malin för pepp! Jag längtar så efter att få känna mjölksyra. Tror jag börjar med att cykla och sedan sedan sedan... kanske det blir lite spring :)
SvaraRaderaVarje gång jag varit ut och sprungit är jag lika förvånad, att jag, springer, eller springer är väl att ta i, men joggar, i början lunk varvat med gång. Jag trodde ALDRIG det sku hända, har hatat det hela mitt liv...har inte ens sprungit till bussen. Nog ska vi ännu springa tillsammans Lotta :) i likadana skor
SvaraRaderaOch det sa biolog Åsa men det föll bort på slutet :)
SvaraRaderaDet där med löpning är nog något man behandlar med hatkärlek. Iallafall jag. Jag avskyr verkligen att länka, är ingen springare, men ändå, nu, älskar jag den där stunden på kvällen när jag får komma ut och trampa skogsväg, bara jag, flåsande, svettig och med musiken dundrande i öronen. Så jädra skönt. Och så jädra tungt.
SvaraRadera/sofie
Ja Åsa! Någon gång! Sofie - det låter så ljuvligt! Kanske jag blir en Evy Palm :)
SvaraRadera