Läste på Hippihäxan om hennes IKEA-besök och fick igenkänningsfaktor. Det bara slog mig att odugskänslan även slagit i mig. Den ligger dock nära inspirationskänslan:
Efter ett tags frosseri i inredning får jag en obehaglig känsla av att mitt
hem inte duger. Det gillar jag inte. Jag tycker ju om mitt hem och det duger
minsann alldeles utmärkt.
Intressant att det känns så, ur ett perspektiv som inte handlar om att jag tycker det är roligt att du känner så utan att det kan kännas så. För mig känns det nämligen alltid tvärtom. Jag blir lättad av att komma hem och inse att jag har det så himla mkt finare än jag kan hitta i tidningar, butiker och på stan.
SvaraRaderaVa härligt att du känner så. Jag känner till viss del också så, men i bland slår det kommersiella ha-begäret av att organisera mera, färgmatcha mera och allt annat... Jag har dock övergått till att handla mer och mer på loppis och rotar i garaget för att se vad vi kan använda för att inreda. Vi har precis flyttat in till hus, nyligen blivit två barnsföräldrar så det är bra både för ekonomin och miljön.
SvaraRaderaTjusningen med loppis är ju att det tar lite tid att hitta möbler m.m. och att det blir lite som en sport :) Vilka fina sidor föresten!
SvaraRaderaJa, precis! Jag har nästan bara loppis-/hittemöbler. Det har tagit tid att komma dit jag är nu. Men jag älskar verkligen mitt hem. Det är, för mig, det perfekta hemmet. För det är som jag vill ha det, inte som trenden säger. Jag kan såklart se bilder och hem som är superfina och jag kan se att folk gillar det, stilrent kanske eller svala färger, eller vad det än må vara. Men det är inte jag. Jag kan inte ha ett hem som ser ut så för jag är inte sån. Jag är en missmatch med färger, former och material. Det är det finaste jag vet och så trivs jag. Så det är skönt att komma hem till mitt hem som är som en spegel av mig själv och inte en spegel av en drömbild.
SvaraRadera