Ibland måste man få träffas bara tjejerna, i en alldeles liten konstellation. För pratets skull. För lyssnandet. Även om smått blir stort, stort blir smått och allt ställs på ända. Allting känns angeläget. Och faller slutligen på plats.
Jag kan inte göra annat än hålla med. Tacksamheten är att ha så många fina tjejkompisar. I går träffades vi ett gäng och blandade mat, dryck och prat i en fin kombination. Om inte snöyran sätter käppar i hjulet kommer jag att få träffa några av mina barndomsvänner nästa vecka. Längtar!
Följ Isabellas vardagsvisor här >>>
Åh, gröna mamman, jag är hedrad! Och tacksam! Kram!
SvaraRadera