Katastrofen i Haiti känns ofattbar! Det blir svårt att greppa vidden av alla siffror av skadade och döda. Bakom varje liv finns så många nära och kära. Varje saknad har anhöriga som väntar på svar.
I dag kunde jag läsa positiva nyheter på mailen från en fd kollega, en haitier boendes i Genève. Hennes två kusiner, halvsyster och barn lever. En av kusinerna var på sjukhuset, men vid liv. Hon väntar fortfarande på livstecken från hennes två farbröder.
Nu samlar många organisationer pengar för att hjälpa. För oss här hemma i tryggheten känns det både viktigt och bra att kunna ge ett bidrag. Ekonomiskt stöd behövs alltid. Egentligen innan katastrofen är ett faktum, för att det händer naturkatastrofer, bryter ut krig eller behövs stöd till länder i Syd är väl den krassa verkligheten.
Viljan att hjälpa brukar ofta vara stor. En reflektion är att arbetet med att hjälpa har på olika sätt professionaliserats allt mer. Det behövs både hjärta och hjärna. Långsiktighet och organisation. Erfarenheterna efter tsunamin 2004 leder förhoppningsvis till att arbetet samordnas mer mellan alla de organisationer som finns på plats.
Det får utvärderingen av katastrofarbetet visa, just nu går mina tankar till Haiti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar