”Man måste bry sig, annars dör man”

Strand i Israel, Gazas siluett syns i bakgrunden

I morgon är det ett år sedan Israels "ockupation gjutet bly" avslutades. Runt om i världen arrangeras gratisvisningar av dokumentären "To shoot an elephant". Filmen visar med starka bilder det Gaza som omvärlden stängdes ute ifrån, då utländska journalister inte tilläts resa in i Gaza efter krigets början den 27 december 2008.
__________________________________________________________
Nedan kan du läsa mitt tal i Mariehamns kyrka 11 januari 2009:
__________________________________________________________

”Man måste bry sig, annars dör man.”
Orden har jag lånat av Cordelia Edvardson överlevande från Auschwitz som verkat som journalist i Israel och Palestina i nästan tre decennium.

Cordelia har oförtröttligt rapporterat från konflikt och krig i detta heliga håliga land. Hennes okuvliga vägran att välja sida, hennes vilja att berätta ur ett mänskligt perspektiv har givit henne respekt. Att berätta om situationen på plats och ge sig in i en beskrivning är ett vågspel. Ingen kommer att bli nöjd.

...

När jag fick frågan om jag ville säga några ord under denna manifestation kände jag mig hedrad och jag vill tacka alla som gjort denna kväll möjlig – både ni som håller i arrangemanget och ni som är här.

Men vad ska man säga en kväll som denna, när orden egentligen inte räcker till? När orden är slut, när verkligheten är obeskrivbar? Hur ska man göra när frustrationen lamslår en?

Min strategi har varit att låna andras ord, minnas människor jag mött och låta deras erfarenheter leda mig i denna eftertanke.

...

I kväll har vi samlats för att manifestera för fred och mänskliga rättigheter i Palestina och Israel liksom man gjort världen över de senaste dagarna. Vi har alla tagit del av bilder, rapporter och reportage från kriget. De senaste två veckorna har varit de mest våldsamma dagarna sedan Israel ockuperade det palestinska territoriet Gaza och Västbanken för 42 år sedan.

Kriget har sin grund i denna ockupation. Konflikten är gammal, men ändå ständigt aktuell. Det är en konflikt om land och resurser, om makt och möjligheten att leva ett självständigt liv. Även när kriget inte slår sönder allt, har det ändå varit en kamp att röra sig fritt, att leva i trygghet, besöka vänner och familj, ta sig till arbetet, besöka sjukhuset eller skolan. Ha vatten i kranen och bränsle till reningsverket eller till matlagning och värme.

...

Gaza har varit under blockad i nästan två år. Stängt för människor och varor. På den israeliska sidan av gränsövergången till Gaza träffade min kollega Anna en palestinsk kvinna från Gaza city som ville komma hem. Tillbaks till sin familj. Det här var i maj förra året. På upprörd arabiska försökte hon ta sig fram. Den unga kvinnliga soldaten med hebreiska som modersmål hade svårt att förstå. Min kollega som sökt inresetillstånd i Gaza kom inte heller hon in och när skymningen kom måste hon lämna mamman och de trötta pojkarna vid den stängda gränsen som Israel kontrollerar.

...

Sveriges radios mångåriga korrespondens i mellanöstern Cecilia Uddén beskriver Gazaremsan som ett slags ö-samhälle, öbor som sällan möter andra. Ingen kommer in och ingen kommer ut. Gaza får väldigt få impulser från omvärlden vilket plågar alla de Gaza-bor som någon gång varit utanför denna lilla remsa. I dag är det till exempel svårt att träffa någon under 30 år som någonsin har varit utanför Gaza. Ett av världens mest tätbefolkade områden.

Denna trånghet syns på olika sätt även när det inte råder krigstillstånd berättar Cecilia. I Gazas möbelaffärer är det till exempel vanligt med sängkammarmöbler och matsalsmöbler med infällda speglar i. En Gazabo förklarade det hela med att speglarna är för att vi är så trångbodda här. Vi är som burfåglar. Vi måste ha en spegel för att det ska kännas lite större.

...

Det är 10 år sedan jag var i Gaza. Det Gaza som vi nu får dagliga rapporter från om död, vanmakt och misär. Då tog jag mitt första dopp i Medelhavet och åt fisk på en av restaurangerna längst stranden i Gaza. Minorna som legat nedgrävda i sanden var bortplockade och människor kunde nu ta sig ned till havet, den palestinska flaggan som varit förbjuden fram tills Osloavtalet 1993 vajade längst gatorna. Men det var ingen tid av optimism. Implementeringen av avtalet som skulle vara vägen till fred hade avstannat. På marken såg människorna lite av det som utlovats.

När vi skruvade på vattenkranen hos vår palestinska värdfamilj kom bräkt vatten, samtidigt som jag, om jag gick upp på taket kunde se ut över de ständigt växande israeliska bosättningarna och deras gröna konstbevattnade odlingar. Verkligheten kändes surrealistisk.

På vår rundtur på denna fyra mil långa och en mil breda enklaven blev vi stoppade på en av de vägar som enligt Osloavtalet skulle vara tillåtet för både de israeliska bosättarna som då fanns i Gaza och för palestinier att åka på. Minibussen vi färdades i stoppades av en israelisk soldat vid en vägspärr och vi fick lämna ifrån oss våra pass. Vår palestinska chaufför fick lämna ifrån sig sitt identitetskort. Sedan började väntan.

Efter en stund kom våra pass tillbaks, men soldatens överordnade beordrade honom via komradio att hålla chaufförens ID-kort. I vår väntan började så ett samtal med den unga soldaten. Lite besvärad över situationen bad han om ursäkt för att vi fick vänta och pratade på.

Det var en kille på 18 år som precis kommit hem från franska alperna där han levt en tid. Han berättade att han helst skulle vara kvar i alperna och fortsätta åka Snowboard. Men han liksom resten av israels unga befolkning genomför den obligatoriska militärtjänsten.

När orden var slut för både den snowboardåkande soldaten och för oss började mina kollegor sjunga. Efter en timmes väntan hördes I natt jag drömde vid en vägspärr i södra Gazaremsan och strax där på fick vi åka vidare.

Ruth Hiller, från New Profile, en organisation som arbetar mot militariseringen av det israeliska samhället har berättat för mig att från och med att ett barn fyller 16 år så flyttas barnets pärm från utbildningsministeriet till försvarsmakten.

...

Skulle jag återvända till Gaza skulle jag inte känna igen mig. Inte ens innan "operation gutet bly” som Israel inledde den 27 december förra året. Om jag skulle återvända skulle jag se att vattnet jag badade i är förorenat eftersom vattenreningssystemet brakat samman. Fisken jag åt omöjlig att fånga för fiskare. I dag är Gaza världens största utomhusfängelse totalt omslutet av ett stängsel och ytterligare säkerhetszoner. En och en halv miljon människor inne på 360 km². Hälften av Gazas invånare är under 16 år.

...

När jag promenerade genom vallmoängar vid en kibbutz alldeles intill Gazaremsan för två år tillsammans med Amir, israel och småbarnspappa, pekade han mot den grådisiga mörka siluett av Gaza vi såg på några kilometers avstånd och berättade att han känner flera palestinier där inne. Flera brukade jobba med de lite tyngre arbetena på kibbutzen och många av husen i Sderot är byggda av palestinier från Gaza. Men nu är det slut sa han. Gränserna är stängda för dem.

Vi samtalade vidare om konflikten och jag berättade försiktigt om vad jag såg och upplevde som följeslagare. Hur palestiniernas vardag såg ut. Hur rörelsefriheten var begränsad. Jag berättade också om mitt besök i Gaza, hur orden som sades om situationen inte stämde överens med verkligheten. Hur instängda de var redan då, för tio år sedan.

Jag rörde mig mellan dessa olika världar och verkligheter, som en slags budbärare svajandes på slak lina.

...

Det har gått över 40 år sedan Israel ockuperade de palestinska området. Situationen är åter en nyhet. Nu värre än någonsin. För världens ledare är detta inget nytt. På FNs kontor i Jerusalem finns ockupationen och dess konsekvenser dokumenterat. Verkligheten i de ockuperade palestinska området finns här, svart på vitt. Hit bjuds världens ledare när de kommer till Jerusalem.

Tackar de ja till en föreläsning glömmer de aldrig. Världens ledare vet, men de behöver påminnas. De behöver påminnas av människor som vill ha en rättvis fred, som ser att internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter måste leda vägen.

Därför hoppas jag att ni som är här i kväll påminner världen;

• 
  
  Skriv under kvällens appell och visa ditt stöd för arbetet för fred och mänskliga rättigheter i Palestina och Israel.


• 
  
  Stöd alla de som arbetar för en rättvis fred och mänskliga rättigheter – palestinier såväl som israeler.

Avslutningsvis vill jag låta er inspireras av två 11 åriga flickor från Eskilstuna som vägrade följa med klassen och lussa på ett svenskt vapenföretag. Deras enkla förklaring var att "Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor".

Här på fredens öar finns inga vapenföretag. Men vi har alltid val vi kan göra i livet som påverkar. Påverkar dig själv, påverkar andra, påverkar hur världen ser ut.

Jag vill också avsluta med lånade ord. Denna gång är det Mahatma Gandhi bistår mig:

Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen.