Lånar barnläkarens ord

Barnläkaren Lars H Gustafsson bloggar (läs hela inlägget här):

Jag får lust att ropa: Lägg av, killar! Vi har inte tid med sådant här! Det finns alldeles för mycket att göra! Så låt oss återgå till dagordningen:

Sedan 1993 tycks sexuellt våld mot civila ha blivit än vanligare och allt mer systematiskt använt i väpnade konflikter. Det finns kvinnliga förövare, och pojkar våldtas ibland. Men de allra flesta förövare är män. Och offren är oftast kvinnor och unga flickor. Barn med andra ord.

Barnsexturismen är fortfarande skrämmande vanlig. Det finns kvinnor som utnyttjar småpojkar. Men det är långt vanligare att män köper sexuella tjänster av barn. Ibland av pojkar. Men mycket oftare av flickor.

I våra familjer pågår fortfarande våld av ibland brutalt slag. Barn blir vittnen till detta. Det finns kvinnor som brukar våld mot sin partner. Men det grova våldet, med de allvarliga skadorna, står oftast män för.

Allt våld ska bekämpas. Vi har alla ett gemensamt ansvar för det. Men så länge män står för det grövsta och mest förödande våldet ligger att särskilt ansvar på oss som män att fortsätta samtalet om vad det beror på – och vad vi kan göra åt det hela. I den meningen har ingenting förändrats sedan 1993.

Och låt oss inte glömma barnen!

Bästa tåren är kaffetåren

Nyskördade Arabiacabönor av sorten Caturra på en plantage i

sydvästra Colombia. Foto: SVT

I går på Korrespondenterna fick vi ytterligare en påminnelse om vilken skillnad vi kan göra när vi väljer kaffe.

Mina vänner på Agenda21 brukar påminna om att dricka lite mindre kaffe om du tycker priset är för högt. Kaffet som inte kokas på bekostnad av andra smakar godare.

Inspiration

I en månad har jag nu dragit "Knattegympa". Eller egentligen är det familjegympa där barn och föräldrar har roligt tillsammans. På Kakkakaffe fick jag ny inspiration. Kolla in det här härliga gänget!

http://www.blogger.com/uid=" frameBorder=0 width=640 type="text/html">

Simma lungt

I kväll var det min tur att resa mig upp från middagsbordet och "rusa" iväg. Detta för att hinna in och handla lite innan det var dags för egen kvalitetstid eller vad det så fint kallas.

Jag satsade på motion av lite lugnare slaget. Simning. 40 längder i 25 metersbassängen. Nästan som meditation. Försökte skjuta bort alla planeringstankar som döck upp med ojämna mellanrum. Efter min kilometersimning norpade jag åt mig två flytkorvar, gick över till den varma terapibassängen, la ena korven under nacken, den andra i knävecken och sedan bara flöt jag. Ljuvligt!

När jag väntade Molly gick jag på vattengympa och vissa gånger pallrade jag mig iväg på gympan bara för att få flyta på slutet. Det är en stor känsla när ens plus 90 kg tunga kropp flyter. Tacksamhet att ha tillgång till vatten, till en simhall. Tänk så många barn (och vuxna) som aldrig får uppleva känslan av att flyta, att simma, att kroppen omsluts av vatten.

Förörvigt kan jag konstatera att livet har fokus barnperspektiv. Det enda ätbara jag kunde rota fram i min simväska var en låda majsbågar...

Ovetandes gästbloggare

Jag låter Vegofamiljens mamma gästblogga här nedan. Ska eventuellt försöka leva lite så också....

************

Var snälla mot er själva i höstmörkret!
Det bloggas lite dåligt nu, eftersom jobbet och den stora tröttheten tagit över det mesta i mitt liv just nu. Men jag vill ändå skriva ett kort inlägg och uppmana alla att vara så snälla och förlåtande som möjligt. Mot sig själva!

I lördags skulle jag som vanligt bara skynda mig och få så mycket som möjligt gjort. Med dammsugaren i högsta hugg snubblade jag uppför trappan vid 9-tiden i den fasta föreställningen att "dammsuga övervåningen" var ett absolut prioriterat projekt denna morgon. Framför sängen blev jag ståendes och kände plötsligt hur otroligt trött jag var i hela kroppen. Eftermiddagen var inbokad med aktiviteter tillsammans med barnen. Just där och då bestämde jag mig för att både jag och resten av familjen faktiskt skulle må bättre av om jag la mig och sov ett par timmar och sedan var glad och utvilad resten av dagen, än av en dammfri övervåning. Sagt och gjort, jag lämnade dammsugaren därhän och kröp ner under täcket och somnade igen. Ett bra val skulle det visa sig!

Så var lite snälla mot er själva i höstmörkret, drick en kopp te, dra upp täcket till hakan och läs något riktigt onödigt. Och låt dammsugning och annat onödigt bli ett projekt för "morgondagen" istället.

Nyknäckt

I morse lämnade jag morgonfixet till den ömma fadern. Min frukost blev ett glas mjölk på stående fot och sedan åkte jag nyduschad mot stan och blev justerad av kiropraktorn. Det var nästan som i ungdomens dagar där dusch prioriterades framom frukost. Detta var dock en engångshändelse.

Hos kiropraktorn konstaterades att jag inte var i så illa skick som jag befarat. Jag fick till och med lite beröm över min allmänstatus. Inget återbesök inplanerades utan jag ska vara fitforfight igen.

Besök hos kiropraktorn är lite som att gå till tandläkaren. Jag är lite rädd (det knakar och brakar), jag får feedback på min kropp, blir nästan generat glad när jag får positiv feedback och sedan drar man fram visakortet och betalar med ett leende.

Innan jag åkte hem till barnen som var hos farmor och farfar så hann jag ta frukost på kafé. Jag läste tidningen i lugn och ro. Åt en smörgås. Och åt en kokosboll.... Sedan lämnade jag tillbaks lite låneböcker, shoppade på Emmaus och så lite radiolyssning i bilen.

Lite egentid för småbarnsmorsan.

Sträck på dig!

I den här vardagsstressen har jag kommit på mig själv att krumma ihop mig. Kröka ryggen som en gammal gumma i någon slags tro att det ska gå fortare.

Jag antar att jag inte är ensam om att vilja få saker och ting gjorda lite snabbare för att hinna med allt allt allt...

Men nu ska det vara slut på det. Varje gång jag kommer på mig själv hopkurad och krökt tar jag ett djupt andetag, sträcker på mig och rullar bak axlarna.

Kanske borde damma av den där mindfullness-boken jag lånat, eller lämna tillbaks den. Kan ju inte hinna med allt...

Jag - maratonlöparen

Min självbild är lite skev. Jag kan liksom inte sluta tro att jag är en löpare. Att jag en dag ska riva av ett maraton, eller åtminstone ett Göteborgsvarv. När jag sedan joggar ned till landet för att plocka persilja och inser att jag "guppar" och inte alls flyter fram längt marken blir jag lite nedslagen.

Men men men, skam den som ger sig. En dag ska jag nog ta tag i det där med springandet och hitta den där andra andningen som alla pratar om men som jag åtminstone aldrig upplevt.

Varför tänker jag på detta NU? Jo, för

1) Fantastiska Johan har sprungit Stockholm maraton på 2.59.15 Målet har varit att komma under 3 timmar och i år fixade denna nyblivne tvåbarnpappa det!
2) Fina Fredrik som gav sig f-n på att springa maraton förra året fick i år uppleva en annan fantastik upplevelse - att bli pappa.
3) Biolog Åsa, som inte heller hon är en löpare hade likdana löparskor som mig (hittade dem i hennes hall i dag) och hon har börjat springa...